När jag fyllde trettio år så väntade jag mitt tredje barn.
Jag vet inte om jag hade någon faktiskt åldersnoja då - men precis efter trettioårsdagen så fick jag akut sådan. Då damp det ner ett gratiserbjudande i brevlådan: Jag skulle få ICA-kuriren gratis i ett helt år. Jag tillhörde uppenbarligen deras nya målgrupp, kvinnor över trettio, med barn, boende i mellanstor stad.
Det var ett erbjudande som man ,så att säja, inte kunde tacka nej till. För det kom inte någon "tack, men nej-tack"- lapp med tidningen. Den bara fortsatte att trilla ner i brevlådan vecka ut och vecka in under ett helt år.
52 nummer gratis. Var jag glad och tacksam?
Nej. Jag kände mig bara gammal.
Alla dessa krukväxter som måste beskäras, recept som måste prövas, stickningar som måste mätas ut och vårlökar som måste planteras...det var inte jag, liksom.
Nu avgår Kattis Ahlström (när blev hon "Kattis" med hela svenska folket?) och Åsa Lundegård kommer istället. Det förnyelsearbete som påbörjats skall fortsätta, säjer hon.
Men! Idag är jag 43 år, hela tretton år äldre än när jag fick ICA-kuriren gratis. Och jag har precis ögnat igenom några nummer av den "nya" ICA-kuriren. Men jag tycker att den känns precis likadan som då.
Förnyelse måste väl innebära mer än att byta typsnitt, va?
